Udda vyer från fönstret

När man sitter i köket eller är man sitter på jobbet är det inte så mycket NYTT som händer när man tittar ut. Nu i sommar har det hänt lite udda och småmagiska saker som gör att fantasin väcks!

Varför läser alla bara deckare?

Jag, till exempel. Fast på semestern hittade jag två böcker som gjort att jag tagit ett par avsteg: Roberto Bolaños De vilda detektiverna och Marisha Pessls Special Topics in Calamity Physics.
De var glada överraskningar - rejäla böcker på många hundra sidor och helt fascinerande! Nätterna räckte knappt till. Inga magra språkexperiment utan rika berättelser med utvikningar, småavdelningar, återkopplingar, mysterier och referenser till ett rikt 70-tal. Vore alla böcker så skulle jag återvända till bokslukaråldern! Vissa böcker av Kerstin Ekman eller Klas Östergren har något av denna ton, dessa färger men många av andra nutida romaner innehåller kanske en bra idé, nån sorts trend, men fångar sällan mig.
Kommer ihåg att Mats Gellerfelt för en tid sedan hade ett liknande resonemang, fast det var mer gnälligt än mitt (hoppas jag). Även om jag också har läst "alla" klassiker är det inte dem jag jämför med - men t.ex. både Dostojevskij och Proust har samma egenskaper som gör att man åker tillbaka till bokslukaråldern som De vilda detektiverna och Special Topics in Calamity Physics.
Till och med deckare kan dock vara tråkiga. Jag kan läsa skoluppsatsdeckare med trendiga ämnen, men inte med nöje, försöker undvika dom till och med (men det är svårt - jag vill ha minst fem böcker på nattygsbordet!). Stieg Larssons böcker är dock i samma liga som Bolaños och Pessls.
Men varför läser alla bara deckare, vilket bl.a. Ernst Brunner klagar över? Kanske det bland annat handlar om en sorts angelägen ton i texten som gör att man bara måste läsa vidare. Händelser BETYDER något. Man kan vara inne i perioder då man vill ha en färdigbroderad duk med betonade kanter i stället för en snygg tygbit som man placera var som helst...
Idag kom jag hem med två nya deckare: Peter Robinsons Friend of the Devil och Denise Minas The Last Breath - känner mig rik! Fast också rik av att ha lånat intressanta Paul Austers nya (Travels in the Scriptorium) på bibblan.

Gränbydagen

Gränbydagen idag! Evenemanget startade för två år sedan, förmodligen som en reaktion på det dåliga rykte stadsdelen har fått efter olika händelser och många artiklar om brott och våld i stadsdelen i Uppsala Nya Tidning. De flesta trivs ju dock här och det är en välplanerad GRÖN stadsdel (som röstar RÖTT). En av mina jobbarkompisar sa: ”Varje gång jag åker genom stadsdelen är det polisutryckning på gång!”

Tråkigt med ”segregerade” stadsdelar tycker jag - men vem talar om segregation när det gäller lika homogena Sunnersta och Kåbo? Vem propsar på åtgärder mot egoism, självgodhet och ”för mycket pengar” där samt kräver att befolkningen borde flyttas till andra ställen, ev. blandas?

Hur som helst var det liv och rörelse på Gränbydagen: Stånd med föreningar, loppis, organisationer, partier och kaffe/mat/bullar. Jag såg en boxningsklubb där killar i 10-årsåldern (?) visade vad de lärt sig och fick information från muslimska ungdomsföreningen vars lokal tydligen nästan ligger där jag bor. Ett snällt rockmusikband från något kyrkligt Vaksala-sammanhang spelade med lagom ljudvolym (faktiskt) på skolgården. Dagens musikaliska/textmässiga höjdpunkt blir Kung Henry och DJ Lo-Kut i skolans aula.

En dag då det känns lite ensamt att bo här - jag kanske skulle övertala fler vänner & bekanta att ställa sig i kö hos AP-fastigheter? D.v.s. de få som inte ”måste” äga sin lägenhet... Är för blyg för att bjuda in grannen på kaffe!

Sålt!

Egentligen borde man bara ha väntat på att den andra skon skulle falla till golvet: en musik-community och webbplats som har allt som musiknörden skulle kunna önska sig (+ lite buggar som dyker upp på oväntade ställen) har sålts till CBS för 280 000 000 USD.

Last.fm är sålt! Såna pengar går väl inte att tacka nej till antar jag men mitt deltagande blir inte lika helhjärtat som tidigare och misstankarna om att alla data används i syften man inte har en aning om växer sig starkare. Den började blygsamt som Audioscrobbler men växte lavinartat och har ALLT (utom MySpaces gyttriga fula layout och andra liknande platsers inriktning på folk under 17) - korsreferenser till max, listor, debattfora och diskussioner. Alltid lika kul att se svar på frågor i Web Support om var man "laddar hem låtarna"...

Trots att webbplatsen har blivit större och större (? har det sett ut som - inga siffror har presenterats) har den ändå känts som en by - även om tokhögern representeras en amerikan som rejält motsvarar ens fördomar och den glasklare analytikern på vänsterkanten är en brittisk ungdom som verkligen inte delar min musiksmak...

Det här börjar låta som ett gravtal men jag håller väl med de flesta ljumma och inte alltför indignerade som menar "få se hur det går" och fortsätter väl vara med ett tag.

Hantering av vardagen

Ibland blir man modlös när man tänker på världens tillstånd och hur litet man kan göra - fast då kan man ägna sig åt IRRITATIONER! Hörde nyss någon som irriterade sig på folk på bussen - de luktar ofräscht (inga två duschar om dagen där inte!), hostar en i nacken och har allmänt jobbiga ljud för sig (smaskar äpplen och har telefonsamtal som får poäng 0,7 från varje land i juryn). Själv tycker jag det låter som ”liv” och irriterar mig i stället på folk som CYKLAR FEL.

Varje morgon blir jag omkörd av en cyklist (inte samma) som pustar bakom mig, cyklar om och tror sen att jag befinner mig på samma plats där han/hon passerade mig och snävar in så att jag måste bromsa och/eller nästan cykla in i en gående. Ajaj! Oftast någon yngre, ”prydlig”, och helt inne i en egen bubbla, egentligen ingen mountainbikemarodör, utan bara vanligt omedveten om omgivningen. Liknar kanske typen i bilen som MÅSTE köra om men sedan ligger i samma hastighet 10 meter framför den omkörda bilen mil efter mil (bara för att man har snyggare bil?).

Sen finns det dom som cyklar som värsta cykelbud och ser gator, cykelbanor och trottoarer som ett enda stort spel där det gäller att komma fram en sekund snabbare än igår - svårtydbara för andra, ger inga tecken: här gäller det att vara vaksam!

Fast egentligen är cyklisterna en misskänd trafikantgrupp - vi syndas mot oftare än vad vi syndar själva. Ta till exempel alla kombinerade cykel- och gångbanor där det verkar som om cyklisterna får komma fram som på nåder, med slalomcykling. Praktexemplet är hundrastaren som själv står på ena sidan och hunden på andra sidan med kopplet mellan sig som en snubbeltråd. Händer oftare än vad man skulle tro! Men 10 poäng får den kostymerade man som stannade upp i en korsning på trottoaren när jag skulle upp på cykelbanan med orden ”Gångare har företräde!” och fick mig att cykla in i ett räcke med demolerad cykelkorg (kunde ha blivit värre) som resultat. Lätt val mellan räcke och ankommande bilar i och för sig.

Men värst är förstås bilisterna som ser cyklister som nivån över en fluglort på vindrutan. Speciellt på vintern när snöröjningen aldrig riktigt hinner med de smala cykelbanestrimmorna/-utrymmena längs innerstadsgatorna och man tvingas ut i den ”riktiga” körbanan där man enligt bilisterna inte har körkort nog att ha rätt att åka på. Visst finns det undantag (smidiga bilister) men alltför ofta inträffar situationen att cyklisten (inte bara jag) kommer på en stor gata och bilen kommer på en liten gata från vänster - nog går störst (trafikant) först ändå!

Trafikplanering för städer, finns det? Jag menar, inte bara för bilar. Och då har jag inte ens nämnt luften/miljön.

Fast man kanske skulle åka ner till Heiligendamm i stället för att IRRITERA sig.

Lördagsmusik

Kan det här verkligen slå att ligga i TV-soffan och titta på Dalziel & Pascoe? tänkte jag innan jag gav mig ut i blåsten och motvinden på cykel i lördags. Lisa var glad över sina nya fönster och efter ett tag åkte vi till Brostugan för att lyssna på "Brand New Nostalgia" med Roland Keijser och Magnus Pettersson trio (mp3). Nere i Brostugans källare var det nästan tomt. Till slut var vi några stycken men fortfarande så pass få att inte bara musikerna presenterade sig utan också publiken. Någon berättade om en kväll i New York där Frank Zappa skulle spela men där publiken var färre än musikerna - och de bytte plats! Publiken spelade för musikerna. Så kul blev det inte här utan vi fick höra lite Sonny Rollins, jazz med brasiliansk ton och egenkomponerat material. Tog flera bilder men de blev inte så bra... Den enda som var OK var på basisten Magnus Pettersson.

Men vi var inte nöjda! Utan fortsatte till Hijazz där det mycket roliga och ungdomliga bandet Lele lele spelade. Bulgarisk-indisk musik och en mycket allvarlig man spelade på sitar - det var nog minst 30 år sen sist jag såg/hörde en sitar på scenen. En av bandmedlemmarna imponerade med bulgarisk sångstil: helt plötsligt gapade han stort och fick fram en rejäl sångvolym! Letade efter bandets hemsida på nätet men hittade inget, bara bandmedlemmen Björn Dahlbergs presentation på gyttriga men informationsrika myspace.

Musikalisk överraskning

Trodde det skulle vara trevlig, duktig, "svensk" jazzmusik och tyckte det var vackert så och tänkte att "man kan ju gå i pausen" - men det var ju jättebra och varierande! Horn Please (tråkigt namn!?!) på Hijazz onsdag 16 maj. Jonas Knutsson med ett stort gäng saxofonister + bas och slagverk. Visst är sopransaxofon ett av de mest innerliga instrumenten! Alla saxar var kul (och olika) plus att bas och slagverk passade in i allt detta blås - slagverket lite i Moondog-stil (mycket visp&bas). Ser fram mot skivan som tydligen ska komma i höst.

Tack till Daniel som sponsrade kvällen! Saffranssorbet med ett glas tokajer blir ett minne.

Sorgearbete efter en ful grön Monark

Fick höra att tre tonårskillar ställde en skräpcykel i cykelstället utanför hos mig idag. Kan det vara samma killar som tog MIN cykel i onsdags medan jag tittade på slutscenerna av Lost?

Vore det inte för cykeln skulle jag upskatta den anstormande våren mycket mer - nu kollar jag bara in cyklar och cykelställ men nånstans därute luktar det kraftigt av hägg!

Har bott här i stan (Uppsala) 20 år men det här är bara andra gången nån/några snott min cykel, så det är kanske som att vinna på trisslotter, fast tvärtom.

Linnea-dagen

Dagen efter Karins trevliga födelsedagsfest...

Råkade slå på TV:n och fick se kvällens konsert med Kimmo Pohjonen/Kluster och Kronos Quartet. Vilken skillnad från de glimtar jag såg av gårdagens schlagerfestival! Man blir insugen i musiken i stället för bara irriterad och benägen till syrliga kommentarer (fast det senare kan väl också vara kul).

Start!

Äntligen kommer jag igång - återstår bara att ha något läsvärt att säga! Det kan ju inte bara handla om att tre tonårskillar snodde min cykel i onsdags inför mina ögon...

Vill göra reklam för Jan Jörnmarks bok Övergivna platser (Historiska Media) och hans webbplats - otroligt vackra och sorgsna bilder av platser och byggnader som lämnats kvar och som nog ofta blivit vackrare av förfallet. Recensenten Arne Johnsson skriver i Aftonbladet att vi kan "betrakta de gamla boplatserna och industrilokalerna som försvunna högkulturer". Man får själv lust att dokumentera alla kvarglömda platser, mellanrum, här i Uppsala - om så också för att ha ett minne kvar innan stan ytterligare "förtätas"...