Varför läser alla bara deckare?

Jag, till exempel. Fast på semestern hittade jag två böcker som gjort att jag tagit ett par avsteg: Roberto Bolaños De vilda detektiverna och Marisha Pessls Special Topics in Calamity Physics.
De var glada överraskningar - rejäla böcker på många hundra sidor och helt fascinerande! Nätterna räckte knappt till. Inga magra språkexperiment utan rika berättelser med utvikningar, småavdelningar, återkopplingar, mysterier och referenser till ett rikt 70-tal. Vore alla böcker så skulle jag återvända till bokslukaråldern! Vissa böcker av Kerstin Ekman eller Klas Östergren har något av denna ton, dessa färger men många av andra nutida romaner innehåller kanske en bra idé, nån sorts trend, men fångar sällan mig.
Kommer ihåg att Mats Gellerfelt för en tid sedan hade ett liknande resonemang, fast det var mer gnälligt än mitt (hoppas jag). Även om jag också har läst "alla" klassiker är det inte dem jag jämför med - men t.ex. både Dostojevskij och Proust har samma egenskaper som gör att man åker tillbaka till bokslukaråldern som De vilda detektiverna och Special Topics in Calamity Physics.
Till och med deckare kan dock vara tråkiga. Jag kan läsa skoluppsatsdeckare med trendiga ämnen, men inte med nöje, försöker undvika dom till och med (men det är svårt - jag vill ha minst fem böcker på nattygsbordet!). Stieg Larssons böcker är dock i samma liga som Bolaños och Pessls.
Men varför läser alla bara deckare, vilket bl.a. Ernst Brunner klagar över? Kanske det bland annat handlar om en sorts angelägen ton i texten som gör att man bara måste läsa vidare. Händelser BETYDER något. Man kan vara inne i perioder då man vill ha en färdigbroderad duk med betonade kanter i stället för en snygg tygbit som man placera var som helst...
Idag kom jag hem med två nya deckare: Peter Robinsons Friend of the Devil och Denise Minas The Last Breath - känner mig rik! Fast också rik av att ha lånat intressanta Paul Austers nya (Travels in the Scriptorium) på bibblan.